För ett par veckor sedan fastnade jag för en text i Basjkirhäst föreningens medlemstidning.
Texten berörde mig på djupet och jag skrev ner hela texten och bad även min kompis läsa den som blev lika inspirerad som mig! Tyckte den här tjejen som skrivit texten verkade intressant och så otroligt klok. Och nu har jag funnit henne!!! Hon blev otroligt glad över att min positiva upplevelse av texten och jag fick godkänt av henne att dela med mig den till er.
Varför basjkir?
Jag är en djurallergiker, hästrädd och äger två basjkirer. Under de två senaste åren då jag ägt basjkirhästar har jag nog samlat på mig mer minnen än vad vissa människor gör under en hel livstid...
För två år sedan blev det bestämt, jag skulle bli hästägare. Jag var nog en helt vanlig hästtönt på fjorton år. Jag hade hittat han som skulle bli min, hans namn var Vladimir. Han var stor, tjock och brun! Min första tid med Vladimir var en mardröm. Jag håller inte något hemligt min vardag bestod av slag, sparkar och bett. Jag ledde honom i kedja och var totalt livrädd. I ett år av "helvete" skulle jag vela uttrycka mig. Inte ens nu förstår jag förstår jag varför jag fortsatte, men jag är glad att jag gjorde det. Jag är glad att Vladimir lärde mig hur man lever.
En kväll var jag ute och red i skogen. Han blev rädd, jag ramlade av och fick honom över mig. Jag har än idag ett broddmärke kvar på benet. Allt det där skedde för snart två år sedan. Idag har jag inte längre en häst, har har en vän. Från att för ett år sedan behövt leda honom med kedjegrimskaft, springer han idag löst vid min sida. Från att leva i en värld av tvång, så är vi idag fria. Vad var det då som gjorde denna enorma förändringen? Jo ibörjan trodde jag att NH var den enda lösningen med det var det inte... Vladimir tyckte det var tråkigt och jag blev frustrerad men fortsatte ändå, det hade ju fungerat för andra?
Ändringen kom då jag utvecklade något eget, jag började lyssna på Vladimir. När jag talar med människor om mitt sätt att hantera hästar idag så blir dem fruktansvärt förvånade och det är inte ovanligt att dem säger "men man måste ju visa för hästen vem som bestämmer". Jag håller inte med. Jag har fått lära mig att allt inte som man alltid trott, utveckling är nyckeln till förståelse. Ett ex på hur jag behandlar hästar är när jag i vintras gick med Vladimir över en stor snötäckt äng. Han slet sig och sprang iväg. När han väl stannade gick jag fram till honom, tog av grimman och började gå vidare. Efter tio meter hörde jag klumsande steg från ett stort djur bakom mig. Han följde mig hela vägen hem.
Jag tror inte på att en häst "tar över" eller är villig att vara elak. Jag tror att hästen försöker lära oss något, kanske att dra ner på vår egoism som säger att vi alltid ska bestämma. När man rider får vi sitta på dessa stora djurs ryggar. Vad gör vi? Jo vi börjar bestämma vart exakt hästen ska gå om den får göra si och så och om den gör lite lite fel som den själv vill rappar vi till den med spöt. Är det rätt? Har vi rätten att hantera dem som låter oss sitta på deras ryggar på det viset? Är det rätt att bestraffa självständighet?
Idag hjälper jag människor landet runt med deras "problemhästar" eller rättaresagt problem kort och gott. Det jag har fått lära mig av Vladimir hjälper nu idag människor att förstå att allt är möjligt bara man öppnar ögonen. Det tog två år för mig, varför är inte alla villiga att lägga ner den tiden på att få en bästa vän?
Jag rider inte mina hästar, jag umgås med dem. Jag gör det vi alla tycker är kul och detta har gjort att jag kunnat leva, jag kan vara mer här och nu! Vissa dagar tar jag ut dem i skogen, låter dem gå löst och sätter mig på en sten vid sjön och fikar. Vissa dagar leker jag med hästarna i hagen, dem skuttar, stegrar och verkar njuta av livet! Detta gör mig som hästägare lycklig, för jag vet att jag kan göra något för dem och få något tillbaka. Jag får kärlek.
Den dagen jag rider igen kommer att vara solig och jag kommer att vara lugn. Min lilla häst kommer att stå helt lös utan någon somhelst utrustning och allt kommer kännas rätt, jag går nämligen efter mitt eget motto "Känns det inte rätt så är det fel".
Amica Palenius
Den här texten berörde mig så pass att jag ville läsa den om och om igen! Jag blev så glad av att läsa om en tjej som förstår hästar på riktigt och som väljer att dela med sig av den glädjen hon har.
Det här vad jag känner i själen och det är det här jag så många gånger vill uttrycka mig om, att våga leva i nuet med hästen. Jag är inte redo än, jag måste hitta mitt hem för att hitta den här harmonin.
Otroligt inspirerande tjej, det värmer ända in i själen att hitta någon som förstår sig på hästar så pass bra och vågat ställa sig utanför ramarna för sin och sin häst skull! Allt är möjligt!
Vill du läsa mer av hennes inspirerande texter? Besök henne då här !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar