HÄSTARNA
Lusifer
- vår "början"
Nordsvensk/Lippizaner valack född 2000-04-14
En häst med otroligt mycket personlighet som älskar uppmärksamhet. Han är också en favorit hos stona, troligtvis för hans vackra utseende eftersom han strålar fram. Han är en harmonisk häst som är otroligt flockbunden och vet vad han vill. När det kommer till arbete och hantering handlar det endast om motivering då han är en riktigt latis och gör bara saker han tycker är kul.
Lusifer är min foderhäst sen den 10 Maj 2010. Vi har vandrat otroligt långt tillsammans och aldrig har jag vuxit så enormt som person sen jag fick Lusifer.
Allt jag ville ha var en egen häst och fastnade för Lusifer på en annons på Internet. Bestämde mig för en provridning vilket slutade med en stegrande häst och avtrillning. Efter första mötet var jag livrädd för honom och ville inte ha honom men allt jag drömde om var en egen häst och vägrade ge upp. Andra provridningen fick vi bekräftat att han inte förstod vad vi ville, han var alltså inte inriden - utbildad.
Att få hem hästen kräver en helt egen sida i sig men det slutade allafall med att han stod hemma hos mig den 10 Maj 2010.
Lusifer var väldigt stressad i sig och visste inte riktigt hur man betedde sig som en häst ska göra. Men bara med hjälp av att han gick tillsammans med flera hästar i flock växte han snabbt som häst och började lära sig språket. Då återstod mestadels bara problemet av hantering av människor. Ibörjan var jag livrädd för honom och fick hjälp av folk i stallet. Men ge upp var det sista jag ville. Lusifer visade ilska vid ridning och var omotiverad till allt som handlade om rörelse. Idag har vi klättrat oss upp tillsammans tack vare att vi båda vågade och med hjälp av folk runt omkring. Idag känner jag varken igen mig själv eller honom. Nu är han motiverad och går att rida nästan som vilken annan häst som helst. Det han kräver när man rider honom är man är med honom, lyssnar på honom, motiverar och inspirerar annars blir det bara ilska och man kan lika gärna ligga på backen eller bara skritta i frustation. Han är en häst som blockerar och stänger av allt och det spelar ingen roll vad du gör.
Lusifer var väldigt stressad i sig och visste inte riktigt hur man betedde sig som en häst ska göra. Men bara med hjälp av att han gick tillsammans med flera hästar i flock växte han snabbt som häst och började lära sig språket. Då återstod mestadels bara problemet av hantering av människor. Ibörjan var jag livrädd för honom och fick hjälp av folk i stallet. Men ge upp var det sista jag ville. Lusifer visade ilska vid ridning och var omotiverad till allt som handlade om rörelse. Idag har vi klättrat oss upp tillsammans tack vare att vi båda vågade och med hjälp av folk runt omkring. Idag känner jag varken igen mig själv eller honom. Nu är han motiverad och går att rida nästan som vilken annan häst som helst. Det han kräver när man rider honom är man är med honom, lyssnar på honom, motiverar och inspirerar annars blir det bara ilska och man kan lika gärna ligga på backen eller bara skritta i frustation. Han är en häst som blockerar och stänger av allt och det spelar ingen roll vad du gör.
Idag sysslar vi med natural horsemanship varje dag. Vilken har gjort att vi kommer varandra både nära och vuxit som personer. Nu kan vi samspela i harmoni och rida i harmoni samtidigt som vi båda har kul och kan busa. Vi förstår varandra helt enkelt, vilket vi aldrig trodde vi skulle göra ibörjan. Vi är även inne på westernridningens och den akademiska lärans principer vilket passar oss båda så otroligt bra. För att liva upp vardagen tricktränar vi en del vilket jag vet att han uppskattar så länge det går till på hans villkår.
Han är en häst som lärt mig så otroligt mycket om hästar och hur dem fungerar och hur dem bör behandlas. Han har visat mig vad kärlek och respekt är. Han har fullföljt det arbete som min förra häst påbörjade. Och nu ser vi bara framåt nu finns det ingen återvändo alls. Nu är vi ett tillsammans och vi fortsätter motivera och inspiera varandra för vi ska gå långt, långt tillsammans! Jag tror ingen kan förstå vilken resa han har gett mig, så som jag har vuxit tack vare han och så som han har vuxit tack vare mig. Att rädda en häst från slakt det värms i hjärtat, en sån häst kan man bara inte ge upp om. Jag tror det var ödet som fann oss båda. Det glädjer mig att jag aldrig gav upp om honom trots all besvikelse och ord från andra människor. För nu vet jag att det är han jag ska ha, han är min drömhäst oavsett vad andra tycker och tänker.
Nu har jag lärt mig hur jag ska rida och hantera honom. Jag kan nu säga att jag förtjänar honom och han låter mig nu sitta på hans rygg. Jag vet också att han är otroligt tacksam att jag inte gav upp om honom och att jag fann honom. För aldrig har jag sett en häst som uppskattar människor så mycket som han faktiskt gör. Jag tror han är tacksam för han äntligen blev sedd, hörd och uppvaktat som den prins han faktiskt är!
Nu har jag lärt mig hur jag ska rida och hantera honom. Jag kan nu säga att jag förtjänar honom och han låter mig nu sitta på hans rygg. Jag vet också att han är otroligt tacksam att jag inte gav upp om honom och att jag fann honom. För aldrig har jag sett en häst som uppskattar människor så mycket som han faktiskt gör. Jag tror han är tacksam för han äntligen blev sedd, hörd och uppvaktat som den prins han faktiskt är!
Två vilsna och ledsna själar fann varandra efter sorg. Jag tror det var ödet!
