Filosofi om ridning

- Rebecca

Jag, som så många andra, har en filosofi om ridning som jag utvecklat själv genom egna tankar och uppfattningar. Denna filosofi är att hästen är våra fötter när vi rider den. Därför måste vi bli ett med hästen, lära oss att förstå våra fötter för att dom ska kunna bära oss dit vi vill. Fötterna måste veta att vi menar allvar när vi ber dom bära oss till en plats, men vi ska även förtjäna den respekten av vår häst så att den vill vara våra fötter och ställa upp på oss. En människa som rider sin häst utan att ha någon som helst "relation" till sin häst, aldrig arbetar korrekt från marken för att stärka hästens förtroende för denne osv, kan omöjligt få hästen att vilja sammarbeta, att vilja vara dennes fötter. Därför blir det så att alldeles för många rider för mkt, eller nästan bara, med händerna, vilket resulterar i en tung, hård & stel häst. Och man kan aldrig någonsin skylla på att hästen "redan var så" eller "alltid har varit hård i munnen" eller andra dåliga ursäkter, för det där existerar inte ens i min värld. Det är ryttarens skyldighet och plikt att se till att hästen kan utföra det jobb man ber den om med ömsesidig respekt, för att både stärka hästens självförtroende & muskulatur. Personer som skyller ifrån sig på andra, eller hästen, när det gäller ens egen häst har då enligt mig brist på kunskap om problemet. Jag tycker att alla ska kunna rida sin häst på långa tyglar, och den ska kunna göra allt rimligt man ber den om och kunna bära sig själv.
Det är att rida!