Underbar vän

- Veronica

Fann den här texten i underbara Hannahs blogg... blev rörd till tårar vännen! Vad ska jag säga.. du är bäst finns alltid där när man behöver nån som mest! <3


Dagens inlägg kommer inte att handla om mig eller mitt gnäll.
Dagens inlägg kommer att handla om en person som står mig väldigt nära hjärtat.
Om en person som är så full av liv och kärlek så att det lyser om hela henne.
Dagens inlägg, kommer att handla om Veronica.

Jag träffade Veronica när jag hade Grendill i ett litet stall som heter Höökis.
Jag förstod inte då vad hon skulle komma att betyda för mig.
Veronica va först medryttare och sedan fodervärd på en häst som hette Collo.
Först visste jag inte vem denna tysta lilla tjej va.
Men ju längre tiden gick, desto lugnare blev Collo och så fort Veronica kom i närheten av en så blev man själv lugn och kunde slappna av.
Veronica va först väldigt blyg.
Första gången vi hälsade på varandra vågade vi egentligen inte säga något mer än Hej.
Men efter ett tag började vi att rida ut tillsammans.
Grendill och Collo blev ett perfekt 'par'.
Dom gick inte ifrån varandra.

Jag kommer speciellt ihåg en ridtur vi gjorde tillsammans.
Vi red mot grusgropen.
Båda två va så lyckliga just då, just där.
Inget annat existerade än vi och våra hästar.
VI galopperade i vad som kändes som timmar.
Tiden försvann.
Och de va under den ridturen jag upptäckte att jag hade hittat en riktig vän.
En vän som jag visste att jag kunde prata med, någon som lyssnade.

Efter ett tag flyttade jag Grendill från Höökis till Albro.
Jag mådde inte bra på Höökis och de gjorde inte Grendill heller.
Dagen innan vi skulle flytta red jag Veronica och Jessica ut på en riktig långtur.
När vi kom tillbaka släppte Veronica och jag ut Grendill och Collo lösa i paddocken.
De va först då jag insåg hur mycke jag skulle sakna henne.
Att de inte skulle bli samma sak.

Jag hittade en vän på Albro, Rina.
Men inget kunde slå de Veronica och jag hade haft tillsammans.
Vi sa inte så mycke till varandra, men bara av att vara i närheten av henne gjorde att man blev lugn.

Efter att jag flyttade fick jag höra att det bara gick utför för Veronica.
Collo blev sjuk och blev tvungen att tas bort.
Men på ett sätt räddade du henne.
Du räddade henne genom att komma och du räddade henne genom att vara med henne in till det sista.
Collo va inte rädd, för hon hade dig, Veronica.

Jag fick sedan höra att Veronica hade tagit hem en häst på foder.
Lusifer alias Luse.
Och du har räddat honom också.
Utan dig, hade han inte funnits idag.

Idag äger Veronica luse och jag har aldrig sett ett sånt samspel eller sådan förståelse mellan häst och ryttare.
Ni är ett.
Och jag beundrar dig för ditt lugn, ditt mod, och all de kärlek och ork du lägger ner på allt du gör.

Efter att ha stått på Albro ett tag började jag innse hur mycke jag verkligen saknade dig.
Våra ridturer, våra idéer om hur vi skulle kunnat göra allt bättre.
Hur vi skulle fortsätta att rida ut tillsammans och bara glömma bort allt och alla.
Alla problem, all tid och alla människor.

Veronica, jag tror aldrig du kan förstå hur mycke du betyder för mig och hur mycke du har gjort för mig utan att veta om de.
Du är en riktig vän.
En som alltid finns där.
En som håller en i handen och säger "Ge inte upp."

Jag kan inte göra något annat än att tacka dig, för de du gav mig, och de du fortfarande ger mig.
Tack <3

<3

Hannah och Grendill