Min bästa vän!

- Veronica

Fick en kommentar om jag inte kunde skriva lite om min förra häst... det är något jag velat gjort länge men inte riktigt klarat av, ska försöka skriva ihop något fint nu!

För nu över ca 2 år sedan letade jag en medryttarhäst jag var redo att lämna ridskolan lite mer och börja söka mig efter något eget. Min dröm var alltid att få "ha" något som kändes lite mer som min egen häst och kunna få ta större ansvar och lära känna en häst på djupet på det sättet man inte riktigt kunde med en ridskolehäst.

Min kompis hade precis blivit medryttare i stallet hon stod och på såsätt fick jag tag på henne.
Coloree de Juillet - Collo var hennes namn och korsning connemara/varmblod.

Hon var nog världens snällaste häst men väldigt speciell. Hon var väldigt svår att rida och när jag började kunde hon knappt ingenting. Men hon älskade att sträcka ut i galopp och ingen hade en chans att vinna över henne, hoppning var också en favorit. Ett år efter var hon en skönhet att rida och underbart vacker att kolla på.

Hennes uppskattning och positiva energi betydde massor, varje dag kom hon springandes när hon såg en. Jag tror hon var glad över att äntligen fått en tjej som brydde sig om henne, hon vart sedd, hörd och älskad. Ibörjan red jag bara för jag ville ut och tävla och träna m.m. Vi tog oss ut på två stycken klubbtävlingar med rosett hem på bägge.

Hon var en häst jag alltid kunde lita på i precis alla lägen, hon var den hästen jag kände mig ett med, hon förstod mig helt, hon kunde läsa mina tankar.
Genom det så utvecklade jag mitt hästtänk och släppte alla traditioner man lärt sig och började med natural horsemanship och jag kunde inte haft en bättre lärare en henne.

Ingen kommer någonsin förstå våran kemi, det är bara en sån häst man får uppleva en gång i livet. Hon var min själsfrände. Vi förstod varandra så bra och vi älskade varandra för vad vi var. Hon lärde mig så otroligt mycket om vad hästar faktiskt är, hon lärde mig att se hästar på ett annat sätt. Se hästar på djupet och utveckla kontakt därefter.

Jag tog sedan över henne på foder och var ute nästintill varje dag hos min älskade vän. Alla misstag jag gjorde med henne lärde jag mig något av för hon visade mig alltid den rätta vägen. Den största missen jag får stå ut med än idag det är saknaden av henne. Hon var speciell att rida och folk sa att hon bara protesterar och att man skulle driva henne framåt ja ni vet på med spöt osv?
Idag vet jag och redan mot slutet att det var smärta. En smärta hon visade mig i hennes ögon, en smärta jag försökte förklara för hennes ägare. Men fick inget gensvar...
Det var hopplöst hur lurad jag blev då jag inte hade någon kunskap.

 Att se sin älskade i smärta finns inget värre och det värsta av allt var att jag inget kunde göra, det jag stod upp till det var att aldrig lämna henne och det tror jag hon var tacksam över.

Med henne var jag alltid lycklig, hon var speciell, en häst som verkligen tyr sig till någon och öppnar upp sig och visar sina känslor. Jag tror inte alla får uppleva det tillsammans med hästar som jag fick med henne. Jag hade henne alldeles för kort tid i mitt liv med hon förde sitt budskap vidare och visade mig vägen till nästa väg att välja. Det är alltid hon jag förlitar mig till, hon vägleder mig i rätt riktning. Det som känns förjävligast det är hur bra hon skulle kunna ha det med mig idag av allt hon lärt mig. Men jag tror hennes budskap hade en mening med det.

Jag tycker det är otroligt svårt att skriva om henne.... ni vet she was the one.... hästen för mig, hästen jag skulle tillbringa mitt liv med.
Men det förändrades på en kort sekund....
Den glädjen jag hade med henne känner jag än idag...

Jag kunde heller aldrig fått ett bättre avslut med henne. Jag hade alltid intalat mig själv att jag skulle vara med henne tills döden skiljer oss åt och det stod jag fast vid.... Den dagen hon skulle tas bort då fanns jag vid hennes sida i i det sista. Det är starkaste och jobbigaste jag någonsin gjort men jag är stolt och jag vet att hon är stolt över mig också.

Ett av dem starkaste minnena jag bär med mig från den jobbiga dagen var att jag kom dit i flera timmar innan och hon stod ute i hagen, vi väntade i ca 3 timmar innan det var dags.... hela den tiden stod hon brevid mig i hagen... hon rörde inte sitt hö och så fort en häst kom nära jagade hon iväg den. Hon var med mig, det var som att hon visste, hon höll mig hårt om hjärtat hon ville vara med mig till sista stund och det är det finaste jag någonsin fått och kommer få av en häst, den besvarade kärleken. <3

Klarar inte att skriva mer, det är så mycket känslor kring den här hästen. Hon kommer alltid att vara min! Hon kommer alltid att fortsätta vägleda mig i rätt riktning med sitt buskap. Hon kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Jag vet att hon älskade mig lika mycket som jag älskade henne.
Evig kärlek till dig Collo! Jag vet att du har det bättre nu, du visste vad du ville men vi människor förstör bara, men jag såg dig, jag såg dig för den du var och alltid kommer vara!
Jag kommer aldrig släppa henne eller hennes buskap, då kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv.
Jag älskar dig min fina saknade vän <3

En gammla träningsblogg : Collo  lite från stall hemsidan: Collo