Vi gick ner till stallet på morgonen för att göra i ordning transporten och fixa hästen. Fyllde på med spån, lade in täcken & borstar. Sedan ryktade vi, på med skydd och sen lastade vi henne, hon följde med mig rakt in och min kompis stängde bom och ramp bakom. Sedan åkte vi för andra gången mot Sundbyholm hästklinik. När vi kom fram fick vi vänta en stund, eftersom att en häst krånglade lite & det fanns ingen annan plats att ställa Sessan på, så vi väntade. Det åkte förbi två stora traktorer fram och tillbaka, och travhästarnas hovslag hördes överallt runtom oss, men ingenting såg vi. Hästen blev mer och mer stressad, och kunde inte stå still en sekund. Efter två timmar fick vi komma in i stallet, med en häst vars muskler skakade nåt förfärligt av stressen hon just upplevt, hon löddrade på halsen & bringan av svett. Hon backades in i ett trångt utrymme som liknade en transport, två mörka väggar, en bom bakom och en trädörr med regel framför, ungefär i boghöjd. En av veterinärerna där bad mig ställa mig på vänster sida om hästen, med ett stadigt tag i grimman, sedan ställde hon sig själv på den högra sidan och vred på en brems på Sessans överläpp. En annan veterinär kom med en lång slang med en kamera på i ena änden, som hon började föra upp i Sessans ena näsborre. När den började komma ner i luftvägarna blev hon rädd. Hon stegrade sig, och hoppade över dörren, men fastnade med bakbenen och blev hängande. Hon sparkade till en gång och kom över, landade på halsen och gjorde en kullerbytta omkull på golvet, till råga på allt sparkade hon in hoven i en av deras maskiner så den gick sönder. Jag bara skrek ljudlöst. Allting gick väldigt fort. Hon blev liggande på golvet, och jag trodde att hon var död. Men helt plötsligt reste hon sig på skakiga ben. Det droppade blod från hennes överläpp som bremsen hade slitit upp på insidan, och det rann blod på alla hennes ben. Hon bara skakade, hovarna gled på golvet för att hon skakade så mycket, och jag bara grät. Jag grät så jag skakade, trodde att min häst hade brutit nacken en sekund innan och var chockad. En veterinär sprang fram till mig och frågade hur jag mådde, men jag kunde inte svara så jag gick därifrån. Min kompis följde efter, och efter någon minut kom pappa också, så då gick hon till Sessan så att vi fick vara ifred. Jag grät ut i pappas famn, han försökte lugna mig genom att stryka mig över håret och prata lugnande. Vi bestämde oss för att gå ut igen, när vi kom ner för trappen sprang jag ut och kräktes; så rädd var jag. Efter det fick Sessan lugnande och dom gjorde kontrollen dom skulle gjort innan allt hände. När vi skulle hem frös Sessan fast, såg med skräckslagna ögon på transportens trånga utrymme och sa "Nej, jag vill inte gå in där igen, jag får ju bara ont".
Dom förstörde min häst.
Jag kom på häromkvällen att det är pga denna händelsen som min häst inte vill transporteras. Hemma går hon in hur fint som helst, där är hon trygg. Men när vi har åkt iväg och ska hem igen så är hon inte hemma längre, och då förknippar hon situationen med händelsen; ett främmande ställe och det trånga utrymmet. Det jag är så arg för är att hon inte fick lugnande direkt när vi kom in & dom såg att hon var helt sönderstressad. Istället sätter dom på en brems som slet sönder överläppen på undersidan. Var det värt att skrämma min häst för alltid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar